5/29/2011

9. Vad gör jag med tiden?

Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja
att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun Grå


’’Det var så roligt
jag måste skratta
det kom en fyrkantig…’’

Jag tittar på en galenpanna. 
Hon har anmält sig till en tävling som inte finns.

Hon ser så liten ut.


Hon ser så sliten ut.
(Hade hon inte hoppat av den här tävlingen?)

Hon vet inte ens i vilken gren hon tävlar i?

Hastar ändå vidare.

Någon poäng kan hon väl få?

– Hallå chauffören! Kan du öka!

Hon är snabb. När hon åker buss.
Var det hennes gren?
– Är det någon som ser mig nu?

Det lyser  rött.
Det skriker stopp.

Men tokan stannar knappt för röda gubbar. 

Hon har hunnit mycket?
Men hon hinner inte se sig själv.

Hon där bredvid är kanske inte ung längre.
 Stackars, stackars människa!


Jag sprang snabbare än bussen därifrån.
Sprang och sprang. 
Eleganta språng.
Haltande gång.
Fågelsång.
Luft.


En ek växer upp i 400 år.
Sedan ståtar den i lika många.
Slutligen dör den under samma tidsförlopp.
Den är vacker, mäktig och stolt i hela sitt liv.
Bara den får luft omkring sig.
Den gör nytta för all världens kryp
även under tiden den dör.
Även som död.
1200 år senare.

Det berättade guiden Ronny Fors från Naturskyddsföreningen.

Mina ben är 400 år. Sa jag.

(Men jag tog i. Sch!)

Jag fick dem att le.
Ronny fick mig att se.

Senvuxna tallar som vuxit
under fyra generationer människoliv.

Små, små hål där larver tagit sin in i eken
för att där leva tillsammans med den.




Det var magiskt stilla.
Och smörgåsen var min godaste någonsin.


 
Jag kunde faktiskt bara sitta där.
Och ändå uppleva något.
Grönt är skönt.




Ur ’’Kvinnan på skåpet’’ av Gudrun Grå:

Tiden är så viktig
det är så mycket som måste hända
efter dagisåren, då efter skolgången
sedan när barnet är vuxet efter tonåren
då efter utbildningstiden efter det att man fött barn
och fostrat dem
då efter pensionen

Det är just därför tiden är så viktig
och att det går framåt

Och man måste hela tiden akta sig
så att man inte fastnar i nuet
och blir långsam
eller går och blir evig i ögonblicken
mitt i frukosten på pinnstolen
med solen utanför fönstret

Eller rusar ut och bär sig åt
helt planlöst börjar
plocka blåbär under kroktallen
eller simmar omkring i en damm
så dumt!



5/22/2011

8. Barn

Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja
att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun


Jag har lagt märke till att det verkar bara vara mammor 
som får dricka kaffe med skummad mjölk.
Den ser god ut.


Jag har inga barn.
Något jag hört många gånger är att det är så skönt att få barn
för man får släppa sitt ego och tänka på någon annan.


Mitt kärleksliv har inte varit det bästa ska gudarna veta. 
Det är väl därför jag inte har något barn.
Man kan lätt få för sig att det liksom var livets mening.
Att få barn. Att det var därför man blev kvinna.
Kvinna utan barn – är man evigt kviga då?


Jag kan undra hur det skulle vara att ha barn.
Jag vet ju faktiskt inte. 
Men de är hemskt söta i alla dess former och storlekar.
Och jag skulle inte vara ensam.



Jag fick ett otroligt bra tips på facebook om att 
passa andras barn och hundar. Vara en avlastare. 
En god människa. Släppa mitt ego.
Avlasta barnägare fick bli nummer ett. 
Barn pratar ju samma språk som jag.
Hundar måste jag läsa på om.
(När man beställer sådan där kaffe med skummad mjölk
 kan de väl ändå inte fråga om det är ens 
egna barn man har med sig?) 
Jag hittade lappar överallt där folk behövde barnvakt.
Det väckte min misstänksamhet, men stoppade mig inte.


Lika bra att ta många barn på en gång. 
Barn är ju så underbara!


Först i alla fall. De var underbara först. Sen var de … väldigt roliga.


Ett tag i alla fall. De var väldigt roliga ett tag.
 Sen blev de… skitjobbiga ärligt talat. 


Herregud! Ingen ordning alls! 
Jag fick sätta mig på dem
för att få en lugn stund.  
Mindre storlek var nog att eftersträva.


Nästa uppdrag var att hämta en liten raring 
efter dagis på cykeln. 
Backe upp å backe ner. Skitjobbigt!
Nä, mindre storlek än dagis skulle det nog vara ändå.


Jag hade fint handlag med den här storleken.
De är så tacksamma.
Men vad skulle vi prata om?


Jag sjöng ’’När trollmor har lagt sina elva små troll…’’
Då tyckte jag att jag hörde ett opassande ljud.


– Ursäkta lilla vän, men sitter du å pruttar när jag sjunger?
– Nä, verkligen inte!


– Joo minsann, du pruttar med tungan när jag sjunger!
– Näe då! Inte alls. Men tant får gärna sluta å sjunga.


Det kanske var lugnast att vara själv ändå.


Och ta hand om mitt egna barn.
Man kan faktiskt dricka kaffe utan skummad mjölk.


(Hade hon kallat mig TANT?)


Ur ’’Kvinnan på skåpet’’ av Gudrun Grå:

Som ett barn var hon.
Urgammal var hon.
Hur gammal var hon?

Glädjen pirrade i henne när hon sprang barfota över gräset.
Så häftigt förälskad hon blev och generad när han vände sig om och tittade på henne. Och skammen hon kände  när hon räknade alla åren som skiljde dem åt.
Han kunde varit hennes egen son!

Otålig  rusade hon nerför trappan och hoppade sista stegen.  Även när hon mötte grannen, hon med klackskorna som hälsade avmätt.
Och nästa gång inte alls.

På bussen  vinkade hon igenkännande åt en tioårig flicka i rödrutig klänning och erbjöd en jämnårig dam sin sittplats.
Hur gammal var hon egentligen?

Och håret var det för långt, för utslaget, för rufsigt? Eller kanske måste hon bura in det i en sjal. Nej, sjalen skulle förstås vara virad om halsen så att rynkorna inte syntes.
Gjorde det något att rynkorna syntes?
För nu kändes sjalen som en snara runt halsen. Javisst var sjalen en snara. Hon kände tydligt hur döden stod där och drog.

Då kastade hon den av sig.
Det var som om hon plötsligt förstod!
Ålder sa hon sig, ålder är år som går, utbyten som sker, möten som förändrar, erfarenheter som växer, sorger som genomlevs, förälskelser som blossar upp, långsammare uppförsbackar!
Ändå, sa hon sig, ändå fortsätter man springa så fort benen bär!













5/15/2011

7. Prinsessdagen!


Tänk vad det är underbart att se fram emot något. Att längta!
Jag fick ju inbjudan till ett vernissage med
 prinsessbilder av illustratören Per Gustavsson.
Ja, du hör själv hur fantastiskt det låter.
Jag hamnade i dagdrömmeri.
Jag kom på mig själv med att tralla.
Jag sjöng en gammal schlager av Lill-Babs:
Jag är en tuff brud i lyxförpackning!


Jag skissade på passande klädsel.
Jo, jag vet att jag inte äger dessa
och ej heller har pengar till att köpa dem,
men rita dem kan jag få göra.
Det är inte förbjudet att fantisera.


Kanske förväntades det 
att man skulle komma klädd som prinsessa?
Siden, sammet och juvelkrona.
Åh, en sådan flickdröm att få vara så fin.
Alla skulle tycka att jag var balens drottning.
Jag skulle glida fram och le mot alla. Vinka.


Men kanske opassande att komma i siden för bal 
då vernissaget visar bilder ur barnböcker? 
Jag kanske skulle ha en mer ’’skojig’’ klänning?
Och ändå vara cool? 


I min ålder kanske det är patetiskt 
att både vara barnslig och cool?
En mogen klädsel vore nog bättre för mig, 
som en riktig prinsessa?
Respektabel. Nicka och le åt höger och vänster. 
Då blir ingen arg i alla fall.
Usch, mina funderingar ledde till magont.
Därför ventilerade jag problemet 
med mina vänner på facebook.

(tryck på bilden nedan för större storlek)

Det började bra. Snälla Mimi lovade att skåla med mig.
Tryggt att ha någon att stå bredvid.
Flera andra var också goa och ville
 låna ut klänning och smycken.
Magontet lättade.
Men då hörde jag ett surr i skyn.
Vem kom flygandes när jag minst
behövde honom, jo … 


… Kenny Kuf!
Han ställde sig på min axel och skrattade.
– Who do you think att du är? sa han. 
Du är nobody!
Look dig i spegeln männska. Och who ser du?
Knappast en prinsessa whatever du sätter på dig.
Du är en grå, grå, grey tant. Gudrun Grå.
Du har no fina kläder.
Du är ugly och du har nothing to säga.

Jag kunde lagt mig ner för att dö.
Livet rann ur mig. Men någonstans hörde jag:
Gudrun, du har ett val. 
Du behöver inte lyssna på Kenny Kuf.

Snabbt mejlade jag om klänningen 
jag skulle få låna och fick som svar:
Du får låna klänningen i två timmar. 
Du kommer vara vacker som en dag i ljusrosa spets. 
Människor kommer fyllas av beundran.
Men om du har den längre än två timmar kommer
skönheten försvinna och du kommer sitta där
 i grå paltor igen.
Och i värsta fall kväka som en groda.


Jag tog chansen!
En vernissageblomma skulle min prins få.


Genast jag kom in tittade jag efter Mimi, men såg henne inte.
Jag har bara sett henne på den lilla bilden på facebook
och någon sådan liten person såg jag inte.
Då svepte jag ett glas vin genom att skåla med mig själv.
 Jag hade glömt alkoholens inverkan. 
Dropparna liksom bubblade runt i kroppen. 
Rent logiskt borde de rinna nedåt,
men de virvlade sig upp i huvudet.
Instängda ord kom ut huller om buller i en strid ström.
Så lustigt! Jag visste inte att jag hade dem. Vad betydde de?
Jag uppfylldes av ett mod. 
Efteråt har jag funderat över vad jag sa.
Eller vad jag exakt gjorde där i början. 
Men det var uppsluppet.


Per verkade uppriktigt glad över rosen och över mitt sällskap.
Jag förvånade mig själv över hur trevlig jag var.


Jag hamnade mitt i pressyran. Jag log, log och log.


Jag fick hälsa på Pers fina vänner.
Till exempel herr och fru Wänblad.
– Hej på dig du bank plank! rimmade jag passande
 till frun som jobbar på bank.


Mats Wänblad sa tydligt: Det här är min fru!
Du frågade på facebook om jag var gift.

Då skämdes jag. På facebook kan man liksom 
skriva vad som helst. Det är inte som på riktigt. 
När Mats blev min vän tyckte jag att han var stilig
och vips hade jag frågat om han var gift. Så pinsamt! 

Bubblorna i huvudet radade upp sig och 
marscherade ned i blåsan.
Hjärnan blev klar som vid fullmåne 
då varenda stjärnbild gnistrar.
Orden stagnerade. Mitt leende likaså.
Jag tittade efter Mimi. 
Varför kom hon inte? Hon hade lovat.


Plötsligt tyckte jag att allas blickar var på mig.
Började min rosa spetsdröm förvandlas?
Vad var klockan?


Jag behandlades inte som en prinsessa längre.
Men jag fick inte ur mig orden Nej! och Stopp!
Vad kan en grå palt säga?
Barn gör mig osäker. De är oberäkneliga. 
Jag har ingen vana av dem. Deras språk är så direkt.
Min tid höll nog på att rinna ut.


Då visade galleristen mig en bild av en kvinna. 
Han tyckte att vi passade ihop.
Först blev jag upprörd för kvinnan hade inga vackra kläder.
Men då sa han att kvinnan också heter Gudrun. 
Gudrun Schyman.
Gudrun möter Gudrun. Jo, det är roligt.
Det som var mindre roligt var att tankarna 
började snurra igen.
Gudrun Schyman kämpar för orättvisor. 
Speciellt kämpar hon för kvinnan.
Själv kämpade jag med att inte svimma.


Plötsligt såg jag att inte heller bilderna på vernissaget 
hade prinsessor som log snällt i rosa spetsklänning. 
Prinsessan hade ett svärd.
Hon kämpade mot drakar och räddade prinsar.
Hon var inte den där prinsessan som jag försökt vara i hela mitt liv.
Hon kanske var Gudrun Schyman?

Min tid var definitivt ute.
Jag tittade en sista gång efter Mimi.
Ville så gärna se om hon också var en banal, 
misslyckad och ful prinsessa.
Någon frågade mig om vem jag var.
Jag skulle svara att jag var en turist. 
Men ut kom inte ord utan:
KVACK!
Jag sprang haltande därifrån. 

Senare såg jag på facebook att Mimi kommit till slut.
Vi får väl skåla en annan gång.



Ur ’’Kvinnan på skåpet’’ av Gudrun Grå:

På natten. Ja, det har hunnit bli natt nu när hon sitter ensam i bussen. De färdas över en bro.
Under henne den förut så myllrande staden. Tomma vägar övergivna lekplatser, virvlande svart vatten. Det varma ljuset i de många fönstren och över alltsamman ett gapande oändligt mörker som aldrig tar slut. Nu ser hon en ensam stjärna, som ett irrbloss klamrar den sig fast i rymdens svarta hål.
Ja så är det, tänker hon.
Ett irrbloss är hon där  hon sitter ensam i bussen. Längst bak med alla de tomma stolarna emellan sig och chauffören.
På väg hem. Men hem är alltid till någon?
Hem är här, just nu i bussen där jag sitter. Närmare hem än så kommer hon inte. Det hon kallar hem är en uppehållsort snarare, ett tak över ett huvud.
Hon grips av sorg. Hon grips av sin egen ensamhet. Hon kan inte låta bli att titta över bron  och in i de små skinande hemmen.
Och det  mörka virvlande vattnet där emellan. Det sugande svarta vattnet.

Hon reser sig och går den osäkra vägen längs bussgången. Håller sig hårt i ledstången, trevar med händerna längs de nakna stolsryggarna, hela vägen ända fram till chaufförens plats.
- Det är en lång natt, säger hon med sin tunna röst.
- Ja, svarar han. Ja, det är en lång natt.

Den natten sover hon i en park.
Med minnet av busschaufförens varma röst som huvudkudde.