God jul!

 Jag tog av mig skämskoftan och for till skridskobanan i Kungsträdgården, Stockholm. Jag ville ha roligt. Därför tog jag mod till mig och bad några turister att åka med mig. De hade lika roligt som jag. Ibland får man påverka sitt öde och liksom se till att nåt händer.

På julafton kommer jag sitta ensam, men i sällskap av en gastkramande spännande bok. Vilket förträffligt tillfälle att få hänge sig åt läsning. Jag ska läsa om Ingrid Betancourt som satt som gisslan i djungeln i 6,5 år. Att läsa om henne ger mig styrka. Många människor har det svårt inte bara på julafton. Men någon kraft får dem att överleva och ta sig igenom de mest hemska ting. Alla får inte ett lyckligt slut så som Ingrid Betancourt, men jag känner att så länge jag tror på det goda så hjälper det mig framåt. En dag i taget. God jul!

27. Ta hand om garderoben!

Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja

att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun Grå

Kära vänner! Jag är tacksam för att ni bryr er och för att ni drar ut mig ur garderoben. Benen har liksom knutit sig. Men jag har funderat här inne och insett att det finns saker jag måst ta i tu med helt själv. Jag måste rensa i min egen garderob. Den jag släpar omkring med på ryggen.

Det är inte lätt att veta vart man ska gå med sin garderob. Men jag sökte mig till stillhet för att få sinnesro att kunna tänka. Och för att kunna tänka gratis.

 Plötsligt var jag inte ensam. Någon frågade om jag ville fortsätta sitta ensam.

Hon hette Hanna Nyberg och var präst. Först sa jag att jag var Gudrun och journalist. Jag sa att jag skulle skriva om de som inte blivit TV-stjärnor, tandläkare eller advokat. Om de som aldrig fick gå på den röda mattan. Om de som inte fick passera kön till något enda ställe. Om de som andra aldrig hängde efter för att smittas av deras glans. Om de som inte förföljdes av stora leenden och inbjudningar. Om de som inte ens hade något jobb. Om de som kommit av sig i livet, men som ville komma tillbaka. Om de som skulle vara så tacksamma för en endaste tesked självrespekt. Om de små och lite grå.

– Äsch, sa jag sedan, jag pratar om Gudrun Grå. Och hon är jag. Har du tid för mig?
Det hade hon. Jag kunde få prata både med henne eller en diakon helt gratis. Hon berättade också att kyrkan ordnar mycket utöver gudstjänst och enskilda samtal. Jag kunde få gå på skrivarkurs, sjunga i kör, meditera, det finns sorgegrupper och jag kunde komma bara för att fika. ’’Ingen ska behöva känna sig ensam.’’
– Fast nu är det inte ensamheten längre, sa jag, utan det är mina demoner.

Vi träffades igen. 

Hon lyssnade på all min gamla skåpmat. Om att allt inte blivit som jag tänkt mig. Och fastän jag nu hade vänner så ville inte gladheten riktigt infinna sig. Hanna ställde frågor. Hon kändes varm, trygg och på riktigt. Det var skönt att prata med någon jag visste inte skulle viska det till grannen nästa dag.

 

Vi bestämde en ny träff.

 Dessförinnan fick jag gärna lära känna kyrkorummet och göra det till mitt.

 Jag funderade över varför jag inget sagt om min stora hemlighet och…

djupa sorg. Den som jag gjort mitt bästa för att sopa under mattan, men som ändå envist bodde kvar. Den som spökar för mig nästan varje dag. Inte ens 7-års skåpsittande hade hjälpt. Hon hade till och med sagt att det fanns sorgegrupper i Svenska kyrkan men… Hade rädsla stoppat mig?

Jag tänkte att jag måste ta hand om det här NU. Jag blir inte yngre. Dag läggs till dag. Sekunderna tickar… Skulle jag ringa Hanna fastän jag nyss lämnat? Fanns det någon annanstans att gå?

Jag googlade på ’’sorg’’ och hittade självaste ’’Sorginstitutet’’. Det sorgligaste stället bland sorgliga. Dit gick folk med alla sorts sorger. Inte bara sådana som sörjde någon som mist livet utan också sådana som gått igenom en skilsmässa, förlorat jobbet eller som kände att livet inte blivit såsom de tänkt sig.

Jag fick ett möte med Herr Sorg – Anders Magnusson, han som startat stället. Jag hade all anledning att känna mig skeptisk då han inte alls såg sorglig ut. Var hade han sin sorgkostym? Men han hade en sorglig bakgrund som både gammal bankrånare, mycket alkohol och droger. Men det gav mig hopp! Kunde han vända sitt liv så kunde väl jag. Hade han något knep för min last?

Han sa att många luras av uttryck som ’’Tiden läker alla sår. Livet måste gå vidare. Nu måste du vara stark.’’ Men genom att lägga locket på sina sorger så stannar de kvar. Det blir som att ha ett telefonsamtal med någon och linjen plötsligt bryts utan att man har sagt hej då. Det blir inte avslutat.

Han bad mig att titta på min stora sorg och göra en tidslinje över allt som hänt i den relationen. Jag skulle skriva ned både glatt som surt. Sedan skulle jag skriva ned sådant som jag ville be om ursäkt för, som aldrig blivit sagt. Och jag skulle förlåta sådant jag inte uppskattat. Inte för att se positivt på det som hänt utan för att försonas med det som varit för min egen skull. För att släppa taget. Jag skulle också skriva om särskilda känslomässiga händelser där jag fick tillfälle att tacka för upplevelser jag fått. Slutet på brevet var viktigt. Att säga farväl. Brevet skulle inte få mig att sluta sakna personen eller att glömma bort, men jag skulle lättare kunna gå vidare utan att sörja. 

Det kändes helt galet att sitta vid min ålder och skriva om någon som fanns i mitt liv för hundra år sedan. Men när jag skrev var allting som igår.

 

Jag läste upp mitt brev. Det var skönt att han bara lyssnade. Han avbröt inte. Han tröstade inte. Han kom inte med några kloka råd. Han bara fanns där med sina öron och stora hjärta. Det var svårare än vad jag trott att läsa om det som varit. Många näsdukar blev det.

Efteråt fick jag en kram.
Jag grät lite. Eller rättare sagt, jag grät för flera år. Slutet verkade långt borta, men till slut kom det. När jag gick därifrån kände jag en skillnad i kroppen. En lättnad i bröstet. Jag log. Ändå såg jag kärleken framför mig. Kärleken som inte varit helt snäll. Kärleken som aldrig blev min.

You can pretend everything is alright, 

but until you face your darkness, 

you will never truly know the light.

SIDONIE BOUCHET

Ur: Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå

Hur är det nu man bär sig åt

för att få ur sig all sin gråt?

Man drar i någon känslotåt

och tänker på rätt hemska ting

Men ändå kommer ingenting!

För man borde inte gråta NEJ

Det kan väl inte bära sig

Ett sådant känsloslöseri

det bör man nog ge fanken i

Ja, vad är det det ska tjäna till?

Det är ju vara glad man skall och vill!

Men nog vore det rätt skönt ändå

att låta sorgen bara flöda på

Och känna ensamhetens smärta

Få gräva ner sig i all svärta

och sånt som aldrig blev till nått

och sånt man inte fick men borde fått

och sånt man fick men inte ville ha

Vad var det som egentligen var bra?

Men ändå är det torrt i ögonvrån

Själva gråten känns så långt ifrån

Och nu vet jag vad det är för fel

Det går inte alls att gråta och bli hel

om man sitter i sin ensamhet

Det måste finnas nån som ser och vet.

26. Borta med vinden?

Hej! Om du inte läst om Gudrun Grå förut tycker vi att du ska börja att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Gudrun Grås vänner som tagit oss friheten att göra ett inlägg i Gudruns blogg.

 

Som vi meddelat tidigare har vår vän Gudrun Grå försvunnit.

Många har tipsat om platser där de trott sig ha sett henne.

Vi har sökt henne överallt från norr till söder.

Inga hinder kunde stoppa oss.

 

Vi vandrade upp till Kebnekaise i hällande regn. Ingen Gudrun.

Ej heller fanns hon nere i Kirunas gruva trots att många sa det.

 

Hade hon tagit tåget från Kirunas station såsom det ryktades?

 

Nej, hon hade klivit ut genom Lapplandsporten, eller…

Inte fanns hon i Göteborg.

Ej heller i Vänersborg.
Flera hade sett henne stå uppe på bron.

 

Å inte fanns hon i vår södra del heller.

Vittnen sade sig ha skådat henne i både Simrishamn, Kivik och Bornholm.

Ja, enligt rykten fanns hon överallt.

Eller är det så att det finns en Gudrun Grå i varje stad och i varje hem?
Kanske inom var och en?

Jakten gav fler frågetecken än svar.

För var dag steg vår oro. Vad hade hänt vår vän?
Vi anade doften av blod.

Ja, tankarna föll på det värsta som inte fick ha hänt.

Därför vägrade vi att ge upp.

Jakten fortsatte.

Var hade vi sett henne senast?

Jo, det var på Gotland. Vi åkte dit och fann att ön var sig henne förutan.

Men alla glada minne väcktes till liv.

Hade hon åkt tillbaka till Trädgårdsmässan där hon trivdes så bra med att jobba?

Nej, ej heller där fanns hon att finna. Bara en dödförklarad kaktus.

Arbetsförmedlingen då, visste de någonting?

Nej, hon hade inte synts till på länge.

Vi ringde till Märta Tikkanen som ju Gudrun fattat tycke för.

Men Märta visste ingenting, men bad oss hälsa så gott.

Vi sökte i dagar på Stockholms centralstation.
Så många som kunde varit hon, men inte var det.

Hade inte någon sett henne liggandes uppe på tågets väskhylla? Nix.

Idlaflickorna hade inte heller sett till Gudrun, men hoppades att hon skulle komma på träningen snart och ha roligt med sin kropp.

Säkert hade hon sökt sig tillbaka till en skön upplevelse som på Njuta Spa.
– Jag är ledsen, men här har vi inte sett hennes ansikte sedan sist.

Tandläkaren då som Gudrun njutit så av att ha blivit omhändertagen hos, visste inte hon något?

– Nej, hennes tänder hade jag känt igen om de dykt upp.

 
– Jag har varken sett henne eller hennes hår sedan hon var här, sa frisören nedslagen.
Hade hundarna hon vaktat sett henne?
Voff voff nä!

Hade hon sökt sig tillbaka till de gratisnöjen hon funnit

som att prova fina, dyra klänningar? Nej!

Som tur var fann vi henne inte på plattan.

Men inte heller ute i naturen där hon haft så trevligt alldeles gratis.

Visste barnen hon passat något? 

– Nä, vadå?

Hade hennes facebook-kompis Prinsess-Per träffat henne?
Han som bjudit henne på sin vernissage.
– Nej, tyvärr! meddelade Per sorgset. Det hade varit så roligt.

Hade ångesten och oron åter fångat henne i sitt nät?

Att hon var fel och inte passade in och sådant som ångest serverar.

Men hon satt inte och tröstade sig på någon bar trots att vi gick igenom många, många.
Och sökte i varje hörn.
 
Hon verkade inte ha tagit bussen.
 
Satt hon utanför ett café och lekte turist för att känna att hon hade rätt att finnas till? Nä!
 
Men var har vi nu hamnat i för några kvarter i Gudruns fotspår?

Var det inte härifrån hon kom ut?

Var det inte den här trappan hon tog sig ned för?

Efter att här ha tittat ut på livet igen efter sju långa år på skåpet.

Efter att  ä n t l i g e n  fått satt sig på toa.

Befrielsens stund var kommen.

Men nej, där är ju skåpet som hon satt på alla de där åren.
Tack och lov sitter hon inte på det längre.
Men vad är det som låter?

Mäh!
– GUDRUN, sitter du I skåpet?!

– Jo, jag gör visst det.

Ur: Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå

Uppskjut till morgondagen?

Om jag sitter här och skjuter upp saker och ting till morgondagen får jag vara kvar här.

Frågan är  bara; Vill jag vara kvar här?

Fastän jag skjuter inte upp, jag bara kraftansamlar. Här sitter jag och kraftansamlar. Spar på krafterna. Vilar mig lite.

Jag övar mig i tålamod.

Dessutom…

Frågar jag mig ÄR verkligen gräset grönare på andra sidan?
NEJ!

Och jag vill inte bli en sån som tycker att gräset är grönare på andra sidan. Som inte kan ta vara på HÄR DÄR JAG NU BEFINNER MIG.

Gräset förresten…gräs…ååå vad längesedan jag såg gräs. Kände det kittla under fötterna. Borrade min stora näsa ner i myllan: Såg små knoppar skjuta upp och förvandla sig i morgonsolen. Morgonsolen! ÅÅÅ vad längesedan jag såg morgonsolen!

Man kan göra ett test.

TESTING TESTING!

Jag ställer mig två frågor. Fråga ett

– Vad skulle du göra om du hade en dag kvar att leva?

– Å den var lätt! Då skulle jag vilja att nån skickade upp ett paket cigaretter och en konjak. En bra konjak!

– Jaha. Men vad skulle du göra om du hade tjugo år kvar?

– Hm. Ojojoj. Jag skulle fråga mig: var känner jag mig som mest hemma? Och var är jag fri!

Ojojoj.

Jag är inte fri hemma. Känner mig som en fånge här faktiskt. Min egen fångvaktare är jag också.

Fast egentligen är jag fri och kan göra vad jag vill.

Om jag bara vågade och inte sköt upp allting.

Men man ska inte förhasta sig. Vissa saker bör skjutas upp. Raketer, stolpiller…

Om man skjuter upp saker och ting överlämnar man sig. Det KAN komma nån och dra ner en. Ta tag i en betyda nåt för en. Nån som vill en väl. Nån hjälpsam.

Gör man allting själv hindrar man andra att rycka in.

Hm. Alltså, jag sitter här och är mottaglig för en vänskaplig knuff.

KOM IGEN NU! HALLÅ!

Det svåra är att ingen hör mig. Ingen vet ju att jag sitter här.

Kanske är det mig själv jag ropar till?

– Sluta skjuta upp  allting! säger jag till mig.

Men, om man skjuter  upp till morgondagen vet man vad man har att se fram emot. Det är också det enda man vet. För efter det vet man ingenting längre.

Vad kan komma att hända om man sätter sig i rörelse?

• man bryter benen

• grannen sätter kaffet i halsen

• repor i parketten

• posten ligger o vill bli öppnad

• tänder som måste lagas

• blodtryck som behöver mätas

• kärlekar som behöver älskas

Det visar sig att ingen saknat mig?

INGEN? INGEN!

Men, saknar jag någon?

Ja, jag saknar någon.

Å detta underbara; att ha någon att sakna!

- Räcker det?

- Det räcker.