26. Borta med vinden?

Hej! Om du inte läst om Gudrun Grå förut tycker vi att du ska börja att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Gudrun Grås vänner som tagit oss friheten att göra ett inlägg i Gudruns blogg.

 

Som vi meddelat tidigare har vår vän Gudrun Grå försvunnit.

Många har tipsat om platser där de trott sig ha sett henne.

Vi har sökt henne överallt från norr till söder.

Inga hinder kunde stoppa oss.

 

Vi vandrade upp till Kebnekaise i hällande regn. Ingen Gudrun.

Ej heller fanns hon nere i Kirunas gruva trots att många sa det.

 

Hade hon tagit tåget från Kirunas station såsom det ryktades?

 

Nej, hon hade klivit ut genom Lapplandsporten, eller…

Inte fanns hon i Göteborg.

Ej heller i Vänersborg.
Flera hade sett henne stå uppe på bron.

 

Å inte fanns hon i vår södra del heller.

Vittnen sade sig ha skådat henne i både Simrishamn, Kivik och Bornholm.

Ja, enligt rykten fanns hon överallt.

Eller är det så att det finns en Gudrun Grå i varje stad och i varje hem?
Kanske inom var och en?

Jakten gav fler frågetecken än svar.

För var dag steg vår oro. Vad hade hänt vår vän?
Vi anade doften av blod.

Ja, tankarna föll på det värsta som inte fick ha hänt.

Därför vägrade vi att ge upp.

Jakten fortsatte.

Var hade vi sett henne senast?

Jo, det var på Gotland. Vi åkte dit och fann att ön var sig henne förutan.

Men alla glada minne väcktes till liv.

Hade hon åkt tillbaka till Trädgårdsmässan där hon trivdes så bra med att jobba?

Nej, ej heller där fanns hon att finna. Bara en dödförklarad kaktus.

Arbetsförmedlingen då, visste de någonting?

Nej, hon hade inte synts till på länge.

Vi ringde till Märta Tikkanen som ju Gudrun fattat tycke för.

Men Märta visste ingenting, men bad oss hälsa så gott.

Vi sökte i dagar på Stockholms centralstation.
Så många som kunde varit hon, men inte var det.

Hade inte någon sett henne liggandes uppe på tågets väskhylla? Nix.

Idlaflickorna hade inte heller sett till Gudrun, men hoppades att hon skulle komma på träningen snart och ha roligt med sin kropp.

Säkert hade hon sökt sig tillbaka till en skön upplevelse som på Njuta Spa.
– Jag är ledsen, men här har vi inte sett hennes ansikte sedan sist.

Tandläkaren då som Gudrun njutit så av att ha blivit omhändertagen hos, visste inte hon något?

– Nej, hennes tänder hade jag känt igen om de dykt upp.

 
– Jag har varken sett henne eller hennes hår sedan hon var här, sa frisören nedslagen.
Hade hundarna hon vaktat sett henne?
Voff voff nä!

Hade hon sökt sig tillbaka till de gratisnöjen hon funnit

som att prova fina, dyra klänningar? Nej!

Som tur var fann vi henne inte på plattan.

Men inte heller ute i naturen där hon haft så trevligt alldeles gratis.

Visste barnen hon passat något? 

– Nä, vadå?

Hade hennes facebook-kompis Prinsess-Per träffat henne?
Han som bjudit henne på sin vernissage.
– Nej, tyvärr! meddelade Per sorgset. Det hade varit så roligt.

Hade ångesten och oron åter fångat henne i sitt nät?

Att hon var fel och inte passade in och sådant som ångest serverar.

Men hon satt inte och tröstade sig på någon bar trots att vi gick igenom många, många.
Och sökte i varje hörn.
 
Hon verkade inte ha tagit bussen.
 
Satt hon utanför ett café och lekte turist för att känna att hon hade rätt att finnas till? Nä!
 
Men var har vi nu hamnat i för några kvarter i Gudruns fotspår?

Var det inte härifrån hon kom ut?

Var det inte den här trappan hon tog sig ned för?

Efter att här ha tittat ut på livet igen efter sju långa år på skåpet.

Efter att  ä n t l i g e n  fått satt sig på toa.

Befrielsens stund var kommen.

Men nej, där är ju skåpet som hon satt på alla de där åren.
Tack och lov sitter hon inte på det längre.
Men vad är det som låter?

Mäh!
– GUDRUN, sitter du I skåpet?!

– Jo, jag gör visst det.

Ur: Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå

Uppskjut till morgondagen?

Om jag sitter här och skjuter upp saker och ting till morgondagen får jag vara kvar här.

Frågan är  bara; Vill jag vara kvar här?

Fastän jag skjuter inte upp, jag bara kraftansamlar. Här sitter jag och kraftansamlar. Spar på krafterna. Vilar mig lite.

Jag övar mig i tålamod.

Dessutom…

Frågar jag mig ÄR verkligen gräset grönare på andra sidan?
NEJ!

Och jag vill inte bli en sån som tycker att gräset är grönare på andra sidan. Som inte kan ta vara på HÄR DÄR JAG NU BEFINNER MIG.

Gräset förresten…gräs…ååå vad längesedan jag såg gräs. Kände det kittla under fötterna. Borrade min stora näsa ner i myllan: Såg små knoppar skjuta upp och förvandla sig i morgonsolen. Morgonsolen! ÅÅÅ vad längesedan jag såg morgonsolen!

Man kan göra ett test.

TESTING TESTING!

Jag ställer mig två frågor. Fråga ett

– Vad skulle du göra om du hade en dag kvar att leva?

– Å den var lätt! Då skulle jag vilja att nån skickade upp ett paket cigaretter och en konjak. En bra konjak!

– Jaha. Men vad skulle du göra om du hade tjugo år kvar?

– Hm. Ojojoj. Jag skulle fråga mig: var känner jag mig som mest hemma? Och var är jag fri!

Ojojoj.

Jag är inte fri hemma. Känner mig som en fånge här faktiskt. Min egen fångvaktare är jag också.

Fast egentligen är jag fri och kan göra vad jag vill.

Om jag bara vågade och inte sköt upp allting.

Men man ska inte förhasta sig. Vissa saker bör skjutas upp. Raketer, stolpiller…

Om man skjuter upp saker och ting överlämnar man sig. Det KAN komma nån och dra ner en. Ta tag i en betyda nåt för en. Nån som vill en väl. Nån hjälpsam.

Gör man allting själv hindrar man andra att rycka in.

Hm. Alltså, jag sitter här och är mottaglig för en vänskaplig knuff.

KOM IGEN NU! HALLÅ!

Det svåra är att ingen hör mig. Ingen vet ju att jag sitter här.

Kanske är det mig själv jag ropar till?

– Sluta skjuta upp  allting! säger jag till mig.

Men, om man skjuter  upp till morgondagen vet man vad man har att se fram emot. Det är också det enda man vet. För efter det vet man ingenting längre.

Vad kan komma att hända om man sätter sig i rörelse?

• man bryter benen

• grannen sätter kaffet i halsen

• repor i parketten

• posten ligger o vill bli öppnad

• tänder som måste lagas

• blodtryck som behöver mätas

• kärlekar som behöver älskas

Det visar sig att ingen saknat mig?

INGEN? INGEN!

Men, saknar jag någon?

Ja, jag saknar någon.

Å detta underbara; att ha någon att sakna!

- Räcker det?

- Det räcker.