4/26/2011

4. Släppa taget?


Hela påskhelgen har jag hängt här och våndats. Så många hoppas på mig nu. Att jag ska ta steget och äntligen, efter sju år på skåpet, ta mig ner. Släppa taget om den plats jag känner. Min tillflyktsort. Och flyga iväg likt en häxa mot Blåkulla? Jag hade bestämt mig. Men det gick att ändra sig. I varje sekund.


Jag gör mig så besviken!
Vännen Olga lockade med livet annorlunda där ute. Nog vore det roligt om något annorlunda hände. Men vad? Det kan ju vara precis vad som helst. Allt utanför skåpet är annorlunda. Alltså kan allt hända. Eller ingenting. Jag vet inte vilket som gör mig mest rädd.
Vännen Pernilla tröstade med att även det torraste löv måste falla innan det åter gror. Först då kan det spira. Och nog är jag torr. Men kan jag någonsin spira?
Vännen Helene skulle skicka mig 1% av sin utstrålning. Den skulle komma idag med posten. Men var är den? Har den åkt fel? Hur är det att ha utstrålning? Kan man få den på något annat vis?
Vännen Jeanette har hört att efter sju år på ett skåp så ska man göra sju saker som man är rädd för. Jag vet vilken min första är.


Men vad ska få mig att släppa taget? 


Vad? 

 
Mormors marängbottnar!




Jag anar i stunden vad som ska få mig att släppa. Och det efter sju år. Men det är dags nu.


Nu gör jag det. Tror jag.


Ur Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå:

Då sker det ett under. Vad är det annars? Vad skulle man annars kunna säga om




det som sker?
Ett under.
Det är en dag. Vilken som helst. Ingen, inte ens hon själv har vetat i förväg att
det är just denna dag som det ska ske. Det är som om det kommer utifrån som ett
slags väder bara. Och allting blir med ens så klart. Som om världen putsats och
det går att se. Hon, så närvarande och påtaglig. Och hon hör sig själv andas. Det
förefaller henne som om det är någon annan där alldeles bredvid henne. Någon
som också är hon men ändå inte.
Och ingenting annat är väsentligt.
- Jag, tänker hon. Jag vill mer!
Jag vill mer än det som nu är jag.

Men hur går man utöver sig själv? Hur blir man mer än det man redan är? Kan
man lyfta sig själv i håret? Bära sin egen tyngd?
Hon vill men hon kan inte. Det är nog så det är. Hon vill förändras, utvecklas,
växa...
Men hon kan inte. Hon vet inte hur man gör.
Ändå gör hon precis det.
Hon kastar sig ut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Hon går över
tröskeln till ett nytt liv. I ett fullständigt klart ögonblick vet hon vad hon gör.
Sedan tappar hon kontrollen.
Fiat! Må det ske!
Och hon kastar sig ut.



 

Jag gjorde det! JAG har gjort det! Lever jag?
Nu kan den här historien få ett väldigt snöpligt och sorgligt slut.
Tänk om jag är död. Att jag dog. Det är så sorgligt att jag blir tårögd.
Klarar du av att läsa fortsättningen?


Du kan andas ut. Jag andas. Jag lever! Nu är det bråttom!


PUH! Jag hör en blåsorkester.

4/21/2011

3. Ned från skåpet idag då?


Det är en flygdag. Häxorna flyger till Blåkulla. Fåglarna bygger nya bon. Jag tyckte mig höra en humla. Solen ligger varm mot fönstret. Men fönstret är stängt.
Jag provar att tänka på glass och tussilago. På hopprep och kula. På träskor och nysopad gata. Ensam är stark. Jag är stark. Men väldigt liten. Och grå. Ful, trasig och grå. Gudrun Grå.

4/18/2011

2. Ned från skåpet?



 Jädrar i min lilla låda! Må Gud vara med mig. 
Nu ska jag hoppa! Jag ska! Jag har fått så mycket stöd nu att jag litar på er. Hoppas ni vill hålla mig i handen på färden ut i världen. Nog hade jag trott att jag skulle hoppa idag, men jag måste göra mig besviken och sova på saken. Godnatt alla ni underbara som vågar vara människor där ute i livet och alla er som liksom jag sitter på ett skåp. I morgon är en annan dag.


Kära hälsningar Din Gudrun

Tryck på bilderna för större storlek.

4/12/2011

1. Hur startar man ett liv?


Hur startar man en blogg? Två dilemman just nu i mitt liv.


Snälla, bli min vän! Jag har suttit på ett skåp i sju svåra år. Nu har jag beslutat mig för att ta mig ner. Jag behöver stöd! Idag finns jag på facebook! Jag är så ensam och värdelös.
Nu samlar jag mod och kraft till att börja om. Att ta mig ned från skåpet. Har jag rätt till en ny chans?
 Jag ska berätta mer om mig alldeles snart.

Nedan kan du läsa några rader jag skrivit om en som sitter på ett skåp. Jag vet inte vad hon heter. Kanske heter texten ’’Kvinnan på skåpet’’?


Kära hälsningar Din Gudrun


’’Det är stumt.
Det är stumt inne i huvudet.  Ingenting som sticker ut och förstör.Ingenting som syns eller vill göra sig gällande.
Det är stumt. Så stumt som ett tillbakahållet liv någonsin kan vara i en människa.
Tyst. Väntande.Hon har velat ha det så. Stoppat undan.Låtit bli.
Tankar upplevelser människor möten, alltsammans staplat som förvirrat bråte innanför pannbenet.
Och nu kommer det. Nu går det inte att hålla emot längre.
Fördämningarna brister. Minnen dyker upp och gör sig påminda. Bitar av meningssammanhang bönfaller om att fogas samman. Eller är det  elektriska signaler i hjärnan bara som glimtar till innan allt ska slockna?

-Jag, tänker hon. Jag är en människa. En levande varelse.
Men det är det ingen som vet.’’