12/22/2012

God jul!

 Jag tog av mig skämskoftan och for till skridskobanan i Kungsträdgården, Stockholm. Jag ville ha roligt. Därför tog jag mod till mig och bad några turister att åka med mig. De hade lika roligt som jag. Ibland får man påverka sitt öde och liksom se till att nåt händer.

På julafton kommer jag sitta ensam, men i sällskap av en gastkramande spännande bok. Vilket förträffligt tillfälle att få hänge sig åt läsning. Jag ska läsa om Ingrid Betancourt som satt som gisslan i djungeln i 6,5 år. Att läsa om henne ger mig styrka. Många människor har det svårt inte bara på julafton. Men någon kraft får dem att överleva och ta sig igenom de mest hemska ting. Alla får inte ett lyckligt slut så som Ingrid Betancourt, men jag känner att så länge jag tror på det goda så hjälper det mig framåt. En dag i taget. God jul!

12/05/2012

27. Ta hand om garderoben!

Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja
att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun Grå

Kära vänner! Jag är tacksam för att ni bryr er och för att ni drar ut mig ur garderoben. Benen har liksom knutit sig. Men jag har funderat här inne och insett att det finns saker jag måst ta i tu med helt själv. Jag måste rensa i min egen garderob. Den jag släpar omkring med på ryggen.

Det är inte lätt att veta vart man ska gå med sin garderob. Men jag sökte mig till stillhet för att få sinnesro att kunna tänka. Och för att kunna tänka gratis.

 Plötsligt var jag inte ensam. Någon frågade om jag ville fortsätta sitta ensam.

Hon hette Hanna Nyberg och var präst. Först sa jag att jag var Gudrun och journalist. Jag sa att jag skulle skriva om de som inte blivit TV-stjärnor, tandläkare eller advokat. Om de som aldrig fick gå på den röda mattan. Om de som inte fick passera kön till något enda ställe. Om de som andra aldrig hängde efter för att smittas av deras glans. Om de som inte förföljdes av stora leenden och inbjudningar. Om de som inte ens hade något jobb. Om de som kommit av sig i livet, men som ville komma tillbaka. Om de som skulle vara så tacksamma för en endaste tesked självrespekt. Om de små och lite grå.

– Äsch, sa jag sedan, jag pratar om Gudrun Grå. Och hon är jag. Har du tid för mig?
Det hade hon. Jag kunde få prata både med henne eller en diakon helt gratis. Hon berättade också att kyrkan ordnar mycket utöver gudstjänst och enskilda samtal. Jag kunde få gå på skrivarkurs, sjunga i kör, meditera, det finns sorgegrupper och jag kunde komma bara för att fika. ’’Ingen ska behöva känna sig ensam.’’
– Fast nu är det inte ensamheten längre, sa jag, utan det är mina demoner.

Vi träffades igen. 

Hon lyssnade på all min gamla skåpmat. Om att allt inte blivit som jag tänkt mig. Och fastän jag nu hade vänner så ville inte gladheten riktigt infinna sig. Hanna ställde frågor. Hon kändes varm, trygg och på riktigt. Det var skönt att prata med någon jag visste inte skulle viska det till grannen nästa dag.

 
Vi bestämde en ny träff.

 Dessförinnan fick jag gärna lära känna kyrkorummet och göra det till mitt.

 Jag funderade över varför jag inget sagt om min stora hemlighet och…

djupa sorg. Den som jag gjort mitt bästa för att sopa under mattan, men som ändå envist bodde kvar. Den som spökar för mig nästan varje dag. Inte ens 7-års skåpsittande hade hjälpt. Hon hade till och med sagt att det fanns sorgegrupper i Svenska kyrkan men… Hade rädsla stoppat mig?
Jag tänkte att jag måste ta hand om det här NU. Jag blir inte yngre. Dag läggs till dag. Sekunderna tickar… Skulle jag ringa Hanna fastän jag nyss lämnat? Fanns det någon annanstans att gå?



Jag googlade på ’’sorg’’ och hittade självaste ’’Sorginstitutet’’. Det sorgligaste stället bland sorgliga. Dit gick folk med alla sorts sorger. Inte bara sådana som sörjde någon som mist livet utan också sådana som gått igenom en skilsmässa, förlorat jobbet eller som kände att livet inte blivit såsom de tänkt sig.

Jag fick ett möte med Herr Sorg – Anders Magnusson, han som startat stället. Jag hade all anledning att känna mig skeptisk då han inte alls såg sorglig ut. Var hade han sin sorgkostym? Men han hade en sorglig bakgrund som både gammal bankrånare, mycket alkohol och droger. Men det gav mig hopp! Kunde han vända sitt liv så kunde väl jag. Hade han något knep för min last?

Han sa att många luras av uttryck som ’’Tiden läker alla sår. Livet måste gå vidare. Nu måste du vara stark.’’ Men genom att lägga locket på sina sorger så stannar de kvar. Det blir som att ha ett telefonsamtal med någon och linjen plötsligt bryts utan att man har sagt hej då. Det blir inte avslutat.

Han bad mig att titta på min stora sorg och göra en tidslinje över allt som hänt i den relationen. Jag skulle skriva ned både glatt som surt. Sedan skulle jag skriva ned sådant som jag ville be om ursäkt för, som aldrig blivit sagt. Och jag skulle förlåta sådant jag inte uppskattat. Inte för att se positivt på det som hänt utan för att försonas med det som varit för min egen skull. För att släppa taget. Jag skulle också skriva om särskilda känslomässiga händelser där jag fick tillfälle att tacka för upplevelser jag fått. Slutet på brevet var viktigt. Att säga farväl. Brevet skulle inte få mig att sluta sakna personen eller att glömma bort, men jag skulle lättare kunna gå vidare utan att sörja. 
Det kändes helt galet att sitta vid min ålder och skriva om någon som fanns i mitt liv för hundra år sedan. Men när jag skrev var allting som igår.

 
Jag läste upp mitt brev. Det var skönt att han bara lyssnade. Han avbröt inte. Han tröstade inte. Han kom inte med några kloka råd. Han bara fanns där med sina öron och stora hjärta. Det var svårare än vad jag trott att läsa om det som varit. Många näsdukar blev det.

Efteråt fick jag en kram.
Jag grät lite. Eller rättare sagt, jag grät för flera år. Slutet verkade långt borta, men till slut kom det. När jag gick därifrån kände jag en skillnad i kroppen. En lättnad i bröstet. Jag log. Ändå såg jag kärleken framför mig. Kärleken som inte varit helt snäll. Kärleken som aldrig blev min.



You can pretend everything is alright, 
but until you face your darkness, 
you will never truly know the light.

SIDONIE BOUCHET


Ur: Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå


Hur är det nu man bär sig åt
för att få ur sig all sin gråt?
Man drar i någon känslotåt
och tänker på rätt hemska ting
Men ändå kommer ingenting!

För man borde inte gråta NEJ
Det kan väl inte bära sig
Ett sådant känsloslöseri
det bör man nog ge fanken i
Ja, vad är det det ska tjäna till?
Det är ju vara glad man skall och vill!

Men nog vore det rätt skönt ändå
att låta sorgen bara flöda
Och känna ensamhetens smärta
Få gräva ner sig i all svärta
och sånt som aldrig blev till nått
och sånt man inte fick men borde fått
och sånt man fick men inte ville ha
Vad var det som egentligen var bra?

Men ändå är det torrt i ögonvrån
Själva gråten känns så långt ifrån
Och nu vet jag vad det är för fel
Det går inte alls att gråta och bli hel
om man sitter i sin ensamhet
Det måste finnas nån som ser och vet.