Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja
att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun Grå
Att inte ha ett jobb är som att alltid vara ute. En vinterdag.
– Vad heter du?
– Gudrun Grå.
– Vem är du då?
– Gudrun Grå.
– Jo, men vad gör du?
– Jag är: Gudrun Grå.
– Är det ditt jobb?
– Jaa, och det är jättejobbigt.
Att göra: Arbetsförmedlingen! Den där punkten försvinner aldrig ifrån min lista. Jag har försökt med suddigummi. Har vänt listan upp å ner. Har läst den utan glasögon. Då blev det: Arabföreningen. Och vad skulle jag dit å göra? Ingen aning! Så jag satte på mig glasögonen igen. Och genast stod det åter Att göra: Arbetsförmedlingen!
Varför? Jag kan varken borra eller operera, har varken körkort eller lokalsinne, är varken stark eller ung, mycket stressotålig och kan knappt bolla med en endaste boll i luften. Och vad har jag gjort de senaste åren? Det enda jag kan säga är: Jag är Gudrun Grå.
För att inte fly ifrån min viktiga punkt på listan fick jag skjuts hela vägen dit.
Men en kopp kaffe har väl alla rätt till som ska gå in i domens väntrum.
Kanske också till en Personal Shopper.
Som en sista önskan innan domens väntrum.
Man har väl rätt att resa å se nåt innan huvet åker av.
Det finns så många flygplan som har rätt till passagerare.
Så många platser i världen att landa på. I helt nya färger. Gudrun Grön?
Man har väl rätt att se sig omkring. Åtminstone ta rulltrappan upp. Clas Ohlsson, en egen värld att upptäcka och leva i, under flera timmar. Botanisera bland skruvmejslar, cykelslangar och domkrafter. Innan domens väntrum.
Till ens sista timma, rätt till en rejäl dimma.
Jag hör en röst: Du har rätt till tröst.
Första gången på Arbetsförmedlingen?
– Ja! (Hör maskinen det tro?)
– JAA!
Snart finns ingen återvändo. Var är toaletten?
’’Här kan du själv söka jobb! Rör på styrkulan för att börja! Arbetsförmedlingen.’’
– Är det bara att röra den blå lille? Vad får jag för jobb då tro?
Jag ser turnumren växla i domens väntrum. 172, 173, 174...
175!
– Hej! Vad heter du?
(Nu börjas det.)
– Gudrun Grå.
– Får jag be om din legitimation?
(Nu sätter hon dit mig på en gång. Kommer berätta om mina rättigheter innan...)
Men hon ser att jag verkligen är Gudrun Grå.
Själv heter hon Anna-Maria.
– NÅ? säger hon inte.
– Finns det något jobb? viskar jag.
– Nej! säger hon inte heller.
Nej, Anna-Maria är vänligheten
själv och utan att blinka berättar jag om mina sju år på skåpet, att jag är obra på att passa barn, att jag inte kan tala med hundar, men att jag är en vänlig själ som vill väl. Anna-Maria verkar vara precis som jag. En vänlig själ som vill väl.
Hon pratar om a-kassa, om nätverk, om mina behov, om en
handlingsplan, om svårigheter, rädsla, arbetsträning, socialt
försörjningsstöd, hon bokar in mig till ett samtal hos en
arbetspsykolog och berättar om arbetsinriktad rehabilitering. Nu ska
vi ha täta möten, jag ska få prova på olika yrken och, hon var
imponerad över mina datakunskaper. Jag kommer på mig med att sjunga på en schlager när jag går därifrån.
Ur Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå:
Arbete, tänkte hon. Arbete.
Vad var arbete för något om man tänkte på det?
Det som menades var sådant arbete som gav pengar. Arbete var
helt enkelt nåt man tjänade pengar på. Och detta sortens arbete hade hon inte. Detta sortens arbete var hon
inte bra på. Hon saknade arbetslivserfarenhet. Men hon arbetade, levde och hade
en mängd erfarenhet.
Hon arbetade utan att tjäna pengar.
Jag är bra på att arbeta, tänkte hon. Men inte på att ta
betalt för mitt arbete.
Hon tog hand om blommorna där hon bodde. Vem hade annars tid
att sätta vårtulpaner eller rensa ogräs i rabatterna? Hon tog hand om barnen på
gården när de grät. Plåstrade om grannes lille kille när han ramlade över
staketet. Mobilen var inte laddad så han kunde inte ringa sina föräldrar, men
det gjorde inget. Hon tröstade honom och satte plåster på hans knä. Gick ut med
hunden från våningen ovanpå. Han som annars brukade stå och tjuta tomt. Det
ekade i trapphuset hela dagarna. Nu fick han vara hos henne. Ligga med sitt
tunga huvud på hennes mjuka mage. När hon inte tränade honom att hitta
korvbitar under mattan.
Goda råd var hon bra på. Lyssna och trösta. Det var inte
alla som hade tusen kronor i veckan över till en terapeut! Nej hon hade inget arbete.
Men hon arbetade. Nästan jämt faktiskt. Alltid var det någon som behövde hennes
hjälp.
Ta betalt? Nej det var hon inte bra på. Kanske skulle det
räcka med att lära sig att ta betalt, tänkte hon.
