Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja
att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun Grå
Tack för alla snälla råd! Min vän Ingela Bendrot (Bänd- upp -(tand)roten?) tipsade om
att man kan halvera en vitlök och lägga den
saftiga sidan mot tanden och bita ihop. Det bedövar!
Jag sprang efter vitlök. Mycket vitlök! Och som jag bet.
En av mina vänner skrev:
’’Oj, oj huvudvärk! Då har du bergis hela tandköttet inflammerat av karies. Det lutar åt operation med gröna rocken på å mycket blod. Hoppas du blir nedsövd och att det bara är EN tand och inte en hel rad. Passsa på att tugga medans du kan männska. I det här läget tror jag på mkt starka grejer. Lycka till!’’
Jag kände mig lugnad. Samma vän tipsade om en tandläkare.
Men vad skulle det kosta mig? Bäst att härda ut.
Mina vänner på facebook förstår mig!
Det blev till att ta sig till tandläkaren.
– Jahaja, kan man diska av räkningen, sa jag och skrattade...
... kanske lite väl hysteriskt för att hon skulle förstå
att jag var en skojig en. Vitlöksdoften spred sig i väntrummet.
(– Ingela, var är du?)
Plötsligt var det bara jag där.
Jag och min tandvärk.
– Det är roligt med tandvärk!, tänkte jag för att
lätta upp stämningen i väntrummet. Det är en möjlighet att
få se nya platser och möta nya människor. Jag blir något
mer än bara Gudrun. Jag blir Gudrun + tandvärk = Sant!
Tandvärken är typ min vän!
– Typ din fiende, sa någon.
– Nej då, den berikar mig!
– Den gör dig barskrapad.
– Men nu får jag hjälp!
– Du är rädd!
– Absolut inte rädd! Det är bara att gapa.
– HÅ HÅ! Du har ingen aning…
– Hörde ni, hon har tandvärk.
Och tror att det bara är att gapa!
Jag skrattar ihjäl mig!
– Gapa du!
Tandläkaren kommer skratta ihjäl sig.
HA HA HA! Jag döör!
Men Anna, som tog mig med in i det lila rummet,
verkade inte helt farlig. Och vilken skön stol sen!
Skulle hon skratta åt mig nu?
Tippa bak stolen så att jag skulle volta baklänges?
– Varsågod och gapa! sa Anna.
– Uhummm! sa jag. Där kom det, tänkte jag.
Anna väntade.
– Gudrun, det går mycket bättre om du gapar, sa Anna.
– Mmm, sa jag. Det låg förstås något i det hon sa.
– Du törs inte gapa! Tänk ifall du rapa!
Glöm inte att du stinker vitlök.
HA, HA, HA!
– Du behöver inte vara rädd, sa Anna. Men du behöver gapa.
Jag ska ju hjälpa dig. Att gå omkring med värk
är dumt om man kan ta bort den.
– Snälla Gudrun, gapa lite, lite, bad Anna.
Jag blottade framtänderna. Men bet genast ihop.
Jag förstod att så fort jag öppnade munnen
skulle taxametern börja ticka. Såvida hon
inte svimmade av vitlöksstanken.
– Wha khosthar khalashet? hade jag tänkt fråga
men ut kom: Slit ut eländet i rödaste rappet!
Anna slet inte. Hon pratade och visade verktygen.
Jag fick känna. Glömde bort taxametern.
Sen kom hon att berätta. Om sin semester i Italien
och om någon tokig karl. Ja flera. Jag skrattade gott.
Och om när hon skulle prata italienska
och hur galet det blivit ibland.
Och om en restaurang som
serverade allt med vitlök…
Jag trivdes.
Bra var det att hon omöjligt kunde höra
när jag svarade på hennes frågor
eftersom hon möblerat hela munnen.
– När var du hos tandläkaren sist?
– E ie!
– Ser man på. Vad jobbar du med?
– A e aeöae.
–Spännande. Var bor du?
– Iea!
– Jahaja!
Jag ville höra mer om hennes roligheter!
Jag ville bo där.
Sova i den sköna stolen.
Bedövning är ju en hit!
Snälla händer. Friska tänder.
Vips! så var det färdigt.
Jag hade gapat jättebra! sa Anna.
Jag var stolt över mig själv.
(Men jag fick inget bokmärke.)
Och så var det något om
tandtråd,
mellanrumsborstar,
floursköljningar…
– Varje dag i resten av ditt liv!
Ur ’’Kvinnan på skåpet’’ av Gudrun Grå:
Hon var rädd. Det var något ifrån barndomen säkert.
Hennes egen mor hade tårar i ögonen var gång
hon gick till tandläkaren.
Var gång hon kom ifrån tandläkaren.
Det var svårt att trösta modern? Liten som man var.
Hon tänkte på det när hon närmade sig mottagningen.
Skräcken inför att behöva sitta där i stolen
fastspänd och utelämnad.
Hon kände paniken. Men värken var starkare.
När han röntgat sa han det.
- Sexan, sjuan, åttan, alla kindtänder
på högersida i överkäken är
tyvärr utom all räddning.
Vad hade fått henne att vänta så länge?
Hon ruskade på huvudet. Svårt att förklara.
Skulle han verkligen förstå den omåttliga rädslan
som bodde i henne? Åren av utplåning
när hon gjort allt utom
att satsa något på sig själv.
Istället sa hon
- Finns det verkligen ingenting man kan göra?
Han skrattade.
- Åjo. Utvecklingen är fantastisk på tandområdet.
Jag kan svetsa fast nya porslinständer
ovanpå de gamla stumparna.
Du kommer att se ut som om du aldrig haft ett hål.
- Kan man tugga med dem då? undrade hon oroligt.
- Absolut. Knäckebröd, päron morötter, allt du vill.
Lycklig sprang hon ner för trapporna.
Tänk att få en andra chans!
Tänk att få slippa tänka på hur man skrattade!
Hur nära man satt någon.
Hon kanske till och med skulle våga kyssa en man igen?
Hon stannade. Hon hade ju glömt...
Försiktigt återvände hon till mottagningen.
Stod blygt på tröskeln
- Ursäkta jag glömde fråga...
- Ja, han tittade inte upp.
Studerade en räkning på datorn framför sig.
- Jo, jag undrar...äsch, jag menar...jo alltså..vad kostar det?
- 20.000, sa han.
- 20.000! Går det att få något...
högkostnadskort eller bidrag
eller jag menar finns det någon...
- Nej, avbröt han henne.
Försäkringskassan är mycket tydliga på den punkten.
Man klarar sig utan kindtänder.
- Gäller det alla kindtänder...
jag menar om man inte har några nånstans i munnen.
- Ja, försäkringskassan menar
att man klarar sig utan kindtänder.
- Är det--är det din mening också? undrade hon.
Han tittade upp, såg på henne
där hon stod så blek i dörröppningen.
Log ett sorgset leende och skakade på huvudet
- Ingen har frågat efter min mening.
