4. Släppa taget?

Hela påskhelgen har jag hängt här och våndats. Så många hoppas på mig nu. Att jag ska ta steget och äntligen, efter sju år på skåpet, ta mig ner. Släppa taget om den plats jag känner. Min tillflyktsort. Och flyga iväg likt en häxa mot Blåkulla? Jag hade bestämt mig. Men det gick att ändra sig. I varje sekund.

Jag gör mig så besviken!

Vännen Olga lockade med livet annorlunda där ute. Nog vore det roligt om något annorlunda hände. Men vad? Det kan ju vara precis vad som helst. Allt utanför skåpet är annorlunda. Alltså kan allt hända. Eller ingenting. Jag vet inte vilket som gör mig mest rädd.

Vännen Pernilla tröstade med att även det torraste löv måste falla innan det åter gror. Först då kan det spira. Och nog är jag torr. Men kan jag någonsin spira?

Vännen Helene skulle skicka mig 1% av sin utstrålning. Den skulle komma idag med posten. Men var är den? Har den åkt fel? Hur är det att ha utstrålning? Kan man få den på något annat vis?

Vännen Jeanette har hört att efter sju år på ett skåp så ska man göra sju saker som man är rädd för. Jag vet vilken min första är.

Men vad ska få mig att släppa taget? 

Vad? 

 

Mormors marängbottnar!

Jag anar i stunden vad som ska få mig att släppa. Och det efter sju år. Men det är dags nu.

Nu gör jag det. Tror jag.

Ur Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå:

Då sker det ett under. Vad är det annars? Vad skulle man annars kunna säga om

det som sker?

Ett under.

Det är en dag. Vilken som helst. Ingen, inte ens hon själv har vetat i förväg att

det är just denna dag som det ska ske. Det är som om det kommer utifrån som ett

slags väder bara. Och allting blir med ens så klart. Som om världen putsats och

det går att se. Hon, så närvarande och påtaglig. Och hon hör sig själv andas. Det

förefaller henne som om det är någon annan där alldeles bredvid henne. Någon

som också är hon men ändå inte.

Och ingenting annat är väsentligt.

- Jag, tänker hon. Jag vill mer!

Jag vill mer än det som nu är jag.

Men hur går man utöver sig själv? Hur blir man mer än det man redan är? Kan

man lyfta sig själv i håret? Bära sin egen tyngd?

Hon vill men hon kan inte. Det är nog så det är. Hon vill förändras, utvecklas,

växa...

Men hon kan inte. Hon vet inte hur man gör.

Ändå gör hon precis det.

Hon kastar sig ut. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Hon går över

tröskeln till ett nytt liv. I ett fullständigt klart ögonblick vet hon vad hon gör.

Sedan tappar hon kontrollen.

Fiat! Må det ske!

Och hon kastar sig ut.

 

Jag gjorde det! JAG har gjort det! Lever jag?

Nu kan den här historien få ett väldigt snöpligt och sorgligt slut.

Tänk om jag är död. Att jag dog. Det är så sorgligt att jag blir tårögd.

Klarar du av att läsa fortsättningen?

Du kan andas ut. Jag andas. Jag lever! Nu är det bråttom!

PUH! Jag hör en blåsorkester.