5. Vem är jag nu?

– Hej världen!

– Hej Gudrun, det var länge sedan.

 – Ja, alldeles för länge sedan. Jag behöver en nypa luft.

– Kan tro det, kan tro det! Kom ut nu vettja.

– Jag kommer! Men hur?

 – Hissen ser vansklig ut tycker jag nog.

– Ja, den där hissen är är inte redo för världen än. Är du?

– Jag vet inte. Har det ändrat sig mycket? Har det hänt nåt?

– Åh, ett bröllop! Med riktiga prinsessor och prinsar.

Jag undrar vem jag är nu? Kanske ingen prinsessa precis.

 – Men kanske fin som en tavla ändå?

– Eller en löjlig seriefigur?

– Ta reda på det du!

– Jag vet inte om jag vågar.

– Du tog dig ned från skåpet.

– Men vem kan jag vara?

– Vad ända in i…

– Sorger å bedrövelser.

– Det där var inte roligt! Inte alls roligt.

–Nog har du någon fin sida!

– Kanske inuti. Jag hoppas att mitt hjärta är gott!

En psalm från barndomskören dyker upp:

Vem är jag nu? Svara mig Herre! Mörk ensamhet, följa mig var jag går.

– Jag måste ut och ta reda på det.

– Ut i kylan?

– Det är vår nu Gudrun. 

Välkommen ut!

Ur Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå:

Vem är hon?
Så utan sammanhang. Så utan värld. Så utan funktioner.
Så utan.
Så utanför.


Det är heller ingen liten fråga hon ställer sig. 
Inte som vem är hon ifråga om kött eller grönsak? 
Eller vem är hon ifråga om att tro på Gud eller inte tro på Gud. Utan vem är hon i fråga om precis allt!
Vem är hon?
Summan av sina handlingar? 
Det böljande håret som hon inte längre har. 
Glädjen hon kände som ung. 
Eller leendet som fastnat. Som inte går att ta bort. Detta nervösa leende hon slängt omkring sig till höger och vänster när hon känt sig trängd eller tvingats be om utrymme.
- Självklart! Toppen! Varsågod! Å tack! Javisst! Så trevligt så! Yes! Halleluja!


NEJ!Inte kan väl detta vara jag? Jag måste vara någon helt annan. Det MÅSTE jag vara, tänker hon och letar i minnet.


När hon var trettio drömde hon en natt att hon istället var fyrtio och att allt var för sent. Tänderna hade mjuknat och blötts upp av salivens frätande syra. Håret börjat mögla på huvudet och alla hennes önskningar låg försummade längst ner i ugnsluckan där man håller maten varm.


Hon vaknade badande i svett och dödsångest. Livet var slut och ingenting hade hon uträttat.Vilken underbar känsla när livet långsamt återvände där i sängen och hon insåg att det bara varit en dröm. Och att allt, ja precis allt fortfarande var möjligt!


Men nu sitter hon här, och det är ingen dröm längre. Tänderna har börjat lämna tandköttets slappa fäste och man kan rucka på dem om man vågar känna efter med handen. Och håret... ja håret har om inte möglat så iallafall börjat ramla av. Inte allt hår, o nej, men betydliga mängder får man nog tillstå.


Är detta verkligen hon? 
NEJ! Det kan inte vara sant. Får inte!
Hon kanske inte är någon just nu. Men på väg. 
Nu finns hon inte riktigt men hon ska bli till...

SE GÄRNA MIN FÖRSTA REKLAMFILM SOM JAG GJORT HELT SJÄLV: http://www.youtube.com/watch?v=bGSMXpKWoPc