6. Ut!

Jag har många vänner. Väldigt många vänner. 

På facebook.

En av dem har bjudit mig på Vernissagefest! 

Han vill att jag ska komma. En härlig känsla. 

Vi är nära vänner. Han kanske är min bästa vän?

Men att gå innebär att jag måste ta mig ut.

Det är många som tycker att jag ska ta mig ut.

Bland annat vännen och sjuksköterskan Katarina Olsson från Borås.

’’Försök komma ut och få lite frisk luft så ska du se att det ordnar sig! " 

Ok, jag har varit ute förut. För sju år sedan. 

Jag har visserligen tagit mig ned från skåpet 

OCH tittat på hur jag ser ut. 

Men hur ska jag klara att ta mig ut?

Ska historien om mig här ta slut?

För att komma ut måste jag nedför alla trapporna.

Hissen är inte färdig. De finns inga knappar.

 

Jag kör rumpgång.

Steg för steg. 

Det ska inte gå fort. 

Det är resan som är

ändamålet.

De första jag träffar är polisen. 

Nej då! Det är killarna som bygger hissen.

De skrattar inte eller så. 

Nej, jag får en hjälpande hand och det känns skönt. 

Så långt allt väl.

Jaha, så står jag här med hela världen framför mig.

Jag överlägger om jag ska gallopera ut och sjunga.

Vad sjöng de i musikalen ’’Hair’’? Freedom!
Vad förväntar sig folk där ute att jag ska göra?

Jag vet inte. Jag vet inte ens vart jag ska gå.
(Hur ska det då gå med den här historien?)

Kan jag gå hit?

Eller ska jag gå dit?

Verkar dumt att bara stå. Sitta kanske?

Har jag rätt att sitta ner på en servering?

Jag kan ju vara en turist.
Turister får gå på serveringar.

Ska jag prata engelska? 

Nä, jag kan ju inte säga ’’Hello’’ hela tiden. 

Tjatigt. Blir konstigt. 

Skånska kanske funkar? 

Skåningar reser ju också ibland.

Ska jag säga att jag väntar på min man? 

Ska jag säga att jag faktiskt har jättemånga vänner, 

men att jag vill vara själv en stund? Ska ju på vernissage om bara en vecka eller så.

Ska jag säga att jag fick skoskav och var tvungen att sätta mig fastän jag egentligen inte har tid? 

Ska jag säga… 

Och allting på skånska.

Hör ni inte att jag är en turist som gått vilse. 

Som blivit av med mitt bagage och fick låna 

de här gamla paltorna. 

Måste jag förklara allting? 

Här kan man ju inte sitta och inte få vara ifred.

Åka buss. Nehe, man får inte betala med pengar. 

Man ska ha plastkort. Man ska ha remsa. Folk stampar bakom. 

Vart jag ska? Jag ska ingenstans. 

Måste man veta vart man ska? 

Ska man ha ett mål? Ska jag säga att jag ska på vernissage? 

Inte idag, men en annan dag. Får jag åka i alla fall? 

Var ska man trycka när man ska gå av? 

Jag trycker på alla  knappar. 

Trycker och trycker. 

Bussen stannar, men dörreländet går inte upp. 

Jag åker lite till. Och lite till. Oj, vad jag får se saker.

Det var visst andra knappar för att få upp dörren.

Jag tar tunnelbanan tillbaka. 

Det är så dumt. Folk går så fort. 

Det är så trångt i luften. Jag kan inte bara gå av. 

Folk tittar. Jag tittar. 

De tittar bort. Jag också. 

Var är knapparna? Jag tittar överallt. 

Herregud, hur ska jag komma av 

när jag inte hittar knapparna?
Då ser jag att alla andra har sina privata knappar i händerna.
Alla tittar och trycker på sina knappkontrollers.
Till och med pratar med dem.
Är de galna? Eller jag?

Jag är en turist.

Det går inte så bra för mig. 

Hur ska jag kunna gå på ett vernissage?

Utan knappar.

Jag måste nog ta ett glas innan. Fast mitt bland folk ska jag inte sitta.

Det kan ju bli förskräckligt jobbigt med alla som ska prata om ditt å datt.

Jag ska nog sitta lite så jag får vara mer ifred. 

Studera folk.

Jag säger det på skånska 

– Ursäkta mig allihopa, men kan ni låta mig vara!

Låt en turist få bara vara en liten stund.

Jag behöver studera. 

Jag undrar hur det blir på prinsess-vernissaget?

Någon kanske talar till mig. 

– Vad gör DU här?

Jag svarar. 

– Jag är en turist.

Och då kanske det visar sig att hon istället frågat

– Vad heter du?

Och det blir jätte konstigt när jag ska förklara. 

Jag säger att hon hört fel, att jag sagt

– Jag heter nåt trist.

Jaha.

Jag ska nog inte prata för mycket. Jag kanske glömmer bort att prata skånska.

Det är såå roligt att studera folk. De gör ju helt vansinnigt tokiga saker.

Det kanske finns ett skåp? 

Nej, jag ska inte klättra upp. 

Bara sitta nära.

Jag vill vara nära.

– Kom allihop!

(Skoja bara.)

Jag kan vara någon annan. Lucy Lamotte.

– Gudrun Grå? Har aldrig hört talas om.

I´m Lucy Lamotte. Hello!

 Hur ska det gå för mig? 

Kommer jag att gräva ned mig i besynnerliga tankar 

i djupaste hålet

eller kommer jag att fortsätta leva mitt liv som Lucy Lamott?

Se den spännande fortsättningen i nästa vecka. Håll ut!

(Åh nej, nu kom jag att tänka på klädsel igen. 

Vad ska jag ha på mig på vernissaget?)

Kära hälsningar Din Gudrun

Ur ’’Kvinnan på skåpet’’ av Gudrun Grå:

– Därute...

Hon svepte med handen åt fönstret till. Hon såg solen som kisade mellan träden. Några barn lekte på gräsmattan. I fjärran en moped på väg bort.

– Därute...

hon tystnade. Gick långsamt fram till fönstret. Solen stack i ögonen och gjorde henne blind. Hon famlade med handen efter snöret till rullgardinen, hittade det och drog med ett hastigt ryck.

Rummet blev mörkt. Behagligt mörkt, tänkte hon och gick tillbaka till soffan hon nyss suttit i.

– Därute...

Ha! Det är bara en kuliss. Som på vilken teater som helst. Härinne är det mörkt och tyst. Vilsamt. Det är här det är. Platsen där man kan känna sig säker.

Platsen där man hör sitt hjärta slå och vet att man lever.

Men nu är hon inte säker längre. Det är som om något kommit emellan. En misstanke. En ohygglig misstanke om att det kan vara tvärtom?

Att soffan hon sitter i utgör rekvisitan i en pjäs hon själv hittat på. Och inga andra medverkar!

Det är just det, att inga andra medverkar!

Hon känner hur kusligt det är här i mörkret. Och att hon måste ut. 

Kanske har hon väntat på att någon ska komma och bjuda ut henne. Knacka på dörren och be henne öppna. Men man blir inte  utbjuden. Man måste gå själv.

– Om jag knackar på, tänker hon, om jag går ut och knackar på därute så kommer det att öppna sig! Ja något kommer att öppna sig.

Vad det är som öppnar sig det vet hon inte. Det är skrämmande. Eller är det underbart?

Hur gammal är jag?

Uråldrig som ett träd eller nyutsprungen som en ros doftande om våren?