7. Prinsessdagen!

Tänk vad det är underbart att se fram emot något. Att längta!

Jag fick ju inbjudan till ett vernissage med

 prinsessbilder av illustratören Per Gustavsson.

Ja, du hör själv hur fantastiskt det låter.

Jag hamnade i dagdrömmeri.

Jag kom på mig själv med att tralla.

Jag sjöng en gammal schlager av Lill-Babs:

Jag är en tuff brud i lyxförpackning!

Jag skissade på passande klädsel.

Jo, jag vet att jag inte äger dessa

och ej heller har pengar till att köpa dem,

men rita dem kan jag få göra.

Det är inte förbjudet att fantisera.

Kanske förväntades det 

att man skulle komma klädd som prinsessa?

Siden, sammet och juvelkrona.

Åh, en sådan flickdröm att få vara så fin.

Alla skulle tycka att jag var balens drottning.

Jag skulle glida fram och le mot alla. Vinka.

Men kanske opassande att komma i siden för bal 

då vernissaget visar bilder ur barnböcker? 

Jag kanske skulle ha en mer ’’skojig’’ klänning?

Och ändå vara cool? 

I min ålder kanske det är patetiskt 

att både vara barnslig och cool?

En mogen klädsel vore nog bättre för mig, 

som en riktig prinsessa?

Respektabel. Nicka och le åt höger och vänster. 

Då blir ingen arg i alla fall.

Usch, mina funderingar ledde till magont.

Därför ventilerade jag problemet 

med mina vänner på facebook.

(tryck på bilden nedan för större storlek)

Det började bra. Snälla Mimi lovade att skåla med mig.

Tryggt att ha någon att stå bredvid.

Flera andra var också goa och ville

 låna ut klänning och smycken.

Magontet lättade.

Men då hörde jag ett surr i skyn.

Vem kom flygandes när jag minst

behövde honom, jo … 

… Kenny Kuf!

Han ställde sig på min axel och skrattade.

– Who do you think att du är? sa han. 

Du är nobody!

Look dig i spegeln männska. Och who ser du?

Knappast en prinsessa whatever du sätter på dig.

Du är en grå, grå, grey tant. Gudrun Grå.

Du har no fina kläder.

Du är ugly och du har nothing to säga.

Jag kunde lagt mig ner för att dö.

Livet rann ur mig. Men någonstans hörde jag:

Gudrun, du har ett val. 

Du behöver inte lyssna på Kenny Kuf.

Snabbt mejlade jag om klänningen 

jag skulle få låna och fick som svar:

Du får låna klänningen i två timmar. 

Du kommer vara vacker som en dag i ljusrosa spets. 

Människor kommer fyllas av beundran.

Men om du har den längre än två timmar kommer

skönheten försvinna och du kommer sitta där

 i grå paltor igen.

Och i värsta fall kväka som en groda.

Jag tog chansen!

En vernissageblomma skulle min prins få.

Genast jag kom in tittade jag efter Mimi, men såg henne inte.

Jag har bara sett henne på den lilla bilden på facebook

och någon sådan liten person såg jag inte.

Då svepte jag ett glas vin genom att skåla med mig själv.

 Jag hade glömt alkoholens inverkan. 

Dropparna liksom bubblade runt i kroppen. 

Rent logiskt borde de rinna nedåt,

men de virvlade sig upp i huvudet.

Instängda ord kom ut huller om buller i en strid ström.

Så lustigt! Jag visste inte att jag hade dem. Vad betydde de?

Jag uppfylldes av ett mod. 

Efteråt har jag funderat över vad jag sa.

Eller vad jag exakt gjorde där i början. 

Men det var uppsluppet.

Per verkade uppriktigt glad över rosen och över mitt sällskap.

Jag förvånade mig själv över hur trevlig jag var.

Jag hamnade mitt i pressyran. Jag log, log och log.

Jag fick hälsa på Pers fina vänner.

Till exempel herr och fru Wänblad.

– Hej på dig du bank plank! rimmade jag passande

 till frun som jobbar på bank.

Mats Wänblad sa tydligt: Det här är min fru!

Du frågade på facebook om jag var gift.

Då skämdes jag. På facebook kan man liksom 

skriva vad som helst. Det är inte som på riktigt. 

När Mats blev min vän tyckte jag att han var stilig

och vips hade jag frågat om han var gift. Så pinsamt! 

Bubblorna i huvudet radade upp sig och 

marscherade ned i blåsan.

Hjärnan blev klar som vid fullmåne 

då varenda stjärnbild gnistrar.

Orden stagnerade. Mitt leende likaså.

Jag tittade efter Mimi. 

Varför kom hon inte? Hon hade lovat.

Plötsligt tyckte jag att allas blickar var på mig.

Började min rosa spetsdröm förvandlas?

Vad var klockan?

Jag behandlades inte som en prinsessa längre.

Men jag fick inte ur mig orden Nej! och Stopp!

Vad kan en grå palt säga?

Barn gör mig osäker. De är oberäkneliga. 

Jag har ingen vana av dem. Deras språk är så direkt.

Min tid höll nog på att rinna ut.

Då visade galleristen mig en bild av en kvinna. 

Han tyckte att vi passade ihop.

Först blev jag upprörd för kvinnan hade inga vackra kläder.

Men då sa han att kvinnan också heter Gudrun. 

Gudrun Schyman.

Gudrun möter Gudrun. Jo, det är roligt.

Det som var mindre roligt var att tankarna 

började snurra igen.

Gudrun Schyman kämpar för orättvisor. 

Speciellt kämpar hon för kvinnan.

Själv kämpade jag med att inte svimma.

Plötsligt såg jag att inte heller bilderna på vernissaget 

hade prinsessor som log snällt i rosa spetsklänning. 

Prinsessan hade ett svärd.

Hon kämpade mot drakar och räddade prinsar.

Hon var inte den där prinsessan som jag försökt vara i hela mitt liv.

Hon kanske var Gudrun Schyman?

Min tid var definitivt ute.

Jag tittade en sista gång efter Mimi.

Ville så gärna se om hon också var en banal, 

misslyckad och ful prinsessa.

Någon frågade mig om vem jag var.

Jag skulle svara att jag var en turist. 

Men ut kom inte ord utan:

KVACK!

Jag sprang haltande därifrån. 

Senare såg jag på facebook att Mimi kommit till slut.

Vi får väl skåla en annan gång.

Ur ’’Kvinnan på skåpet’’ av Gudrun Grå:

På natten. Ja, det har hunnit bli natt nu när hon sitter ensam i bussen. De färdas över en bro.
Under henne den förut så myllrande staden. Tomma vägar övergivna lekplatser, virvlande svart vatten. Det varma ljuset i de många fönstren och över alltsamman ett gapande oändligt mörker som aldrig tar slut. Nu ser hon en ensam stjärna, som ett irrbloss klamrar den sig fast i rymdens svarta hål.
Ja så är det, tänker hon.
Ett irrbloss är hon där  hon sitter ensam i bussen. Längst bak med alla de tomma stolarna emellan sig och chauffören.
På väg hem. Men hem är alltid till någon?
Hem är här, just nu i bussen där jag sitter. Närmare hem än så kommer hon inte. Det hon kallar hem är en uppehållsort snarare, ett tak över ett huvud.
Hon grips av sorg. Hon grips av sin egen ensamhet. Hon kan inte låta bli att titta över bron  och in i de små skinande hemmen.
Och det  mörka virvlande vattnet där emellan. Det sugande svarta vattnet.

Hon reser sig och går den osäkra vägen längs bussgången. Håller sig hårt i ledstången, trevar med händerna längs de nakna stolsryggarna, hela vägen ända fram till chaufförens plats.
- Det är en lång natt, säger hon med sin tunna röst.
- Ja, svarar han. Ja, det är en lång natt.

Den natten sover hon i en park.
Med minnet av busschaufförens varma röst som huvudkudde.