8. Barn

Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja

att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun

Jag har lagt märke till att det verkar bara vara mammor 

som får dricka kaffe med skummad mjölk.

Den ser god ut.

Jag har inga barn.

Något jag hört många gånger är att det är så skönt att få barn

för man får släppa sitt ego och tänka på någon annan.

Mitt kärleksliv har inte varit det bästa ska gudarna veta. 

Det är väl därför jag inte har något barn.

Man kan lätt få för sig att det liksom var livets mening.

Att få barn. Att det var därför man blev kvinna.

Kvinna utan barn – är man evigt kviga då?

Jag kan undra hur det skulle vara att ha barn.

Jag vet ju faktiskt inte. 

Men de är hemskt söta i alla dess former och storlekar.

Och jag skulle inte vara ensam.

Jag fick ett otroligt bra tips på facebook om att 

passa andras barn och hundar. Vara en avlastare. 

En god människa. Släppa mitt ego.

Avlasta barnägare fick bli nummer ett. 

Barn pratar ju samma språk som jag.

Hundar måste jag läsa på om.

(När man beställer sådan där kaffe med skummad mjölk

 kan de väl ändå inte fråga om det är ens 

egna barn man har med sig?) 

Jag hittade lappar överallt där folk behövde barnvakt.

Det väckte min misstänksamhet, men stoppade mig inte.

Lika bra att ta många barn på en gång. 

Barn är ju så underbara!

Först i alla fall. De var underbara först. Sen var de … väldigt roliga.

Ett tag i alla fall. De var väldigt roliga ett tag.

 Sen blev de… skitjobbiga ärligt talat. 

Herregud! Ingen ordning alls! 

Jag fick sätta mig på dem

för att få en lugn stund.  

Mindre storlek var nog att eftersträva.

Nästa uppdrag var att hämta en liten raring 

efter dagis på cykeln. 

Backe upp å backe ner. Skitjobbigt!

Nä, mindre storlek än dagis skulle det nog vara ändå.

Jag hade fint handlag med den här storleken.

De är så tacksamma.

Men vad skulle vi prata om?

Jag sjöng ’’När trollmor har lagt sina elva små troll…’’

Då tyckte jag att jag hörde ett opassande ljud.

– Ursäkta lilla vän, men sitter du å pruttar när jag sjunger?

– Nä, verkligen inte!

– Joo minsann, du pruttar med tungan när jag sjunger!

– Näe då! Inte alls. Men tant får gärna sluta å sjunga.

Det kanske var lugnast att vara själv ändå.

Och ta hand om mitt egna barn.

Man kan faktiskt dricka kaffe utan skummad mjölk.

(Hade hon kallat mig TANT?)

Ur ’’Kvinnan på skåpet’’ av Gudrun Grå:

Som ett barn var hon.
Urgammal var hon.
Hur gammal var hon?

Glädjen pirrade i henne när hon sprang barfota över gräset.
Så häftigt förälskad hon blev och generad när han vände sig om och tittade på henne. Och skammen hon kände  när hon räknade alla åren som skiljde dem åt.
Han kunde varit hennes egen son!

Otålig  rusade hon nerför trappan och hoppade sista stegen.  Även när hon mötte grannen, hon med klackskorna som hälsade avmätt.
Och nästa gång inte alls.

På bussen  vinkade hon igenkännande åt en tioårig flicka i rödrutig klänning och erbjöd en jämnårig dam sin sittplats.
Hur gammal var hon egentligen?

Och håret var det för långt, för utslaget, för rufsigt? Eller kanske måste hon bura in det i en sjal. Nej, sjalen skulle förstås vara virad om halsen så att rynkorna inte syntes.
Gjorde det något att rynkorna syntes?
För nu kändes sjalen som en snara runt halsen. Javisst var sjalen en snara. Hon kände tydligt hur döden stod där och drog.

Då kastade hon den av sig.
Det var som om hon plötsligt förstod!
Ålder sa hon sig, ålder är år som går, utbyten som sker, möten som förändrar, erfarenheter som växer, sorger som genomlevs, förälskelser som blossar upp, långsammare uppförsbackar!
Ändå, sa hon sig, ändå fortsätter man springa så fort benen bär!