Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja
att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun Grå
Att sitta på skåpet i sju år
är inte det mest lönsamma man kan göra.
Vad kunde jag nu göra utan riksdaler?
Guldgruva nummer ETT var biblioteket!
Här kunde jag bara sitta och glo
eller välja mellan miljoners titlar
att läsa. Helt gratis. Overkligt!
Det svåra var just att välja.
Nöden har ingen lag, men oftast ett pris ute på stan.
Men här på Kulturhuset i Stockholm finns ännu år 2011
en gratis toalett. Overkligt!
Glad efter denna nödvändiga utflykt
roade jag mig med att ...
... åka med den automatiska dörren så fort någon tryckt på knappen.
Vansinnigt roligt! Och gratis.
Vansinnigt roligt! Och gratis.
I Kungsträdgården satt jag länge och tog sats efter att
ha studerat andra som spelade schack.
Jag spelade mot Gudrun Grey. En riktig sopa.
Vansinnigt roligt! Och gratis. Overkligt!
Att fönstershoppa är gratis.
Men alla fönster känns inte som jag.
När jag gluttade in i fönstret till Harrys Hardware,
Riddargatan, blev jag helt betagen i en klänning
och gick in som i trans utan att tänka mig för.
Vad får jag höra?
– Men är det inte Gudrun – Gudrun GRÅ!
– HARRIET! nästan skrek jag av chocken.
Jag hade inte sett henne på år och dagar.
– Åh, vad roligt att du hittade till min lilla butik, sa Harriet.
Vad gör du nu för tiden?
(SKIT också! Klart hon skulle fråga.)
– Eh... jo, jag... har varit högt uppe i skåpbranschen.
– Men vad roligt! Vilka designers?
– Eh... antika designers.
– Guuud så intressant!
Och nu ska du shoppa!
– jo.
Klänningen hängde där och väntade på mig.
Hur kunde jag vara så puckad och gå in butiken?
Som tur var fick jag hjälp av en annan expedit.
– Jag har bara 23 kronor, viskade jag.
– Att prova kostar ingenting, viskade hon tillbaka.
– Titta på dig Gudrun, sa hon. Se så vacker du är!
Det kostar heller ingenting.
Jag vågade inte titta.
– Åh, den är precis DU, sa Harriet från fåtöljen.
Du bara måste köpa den!
Klänningen var underbar!
Hur skulle jag klara mig ur den här situationen?
Då sa Harriet
– Jag skojade bara! Det är inte min butik.
Jag bara sitter här om dagarna och trivs.
För att det finns fina saker att titta på.
Och det kostar ingenting att bara sitta och titta.
– Jag har bara 23 kronor, erkände jag
och skyndade mig därifrån för jag kunde inte med
att förklara om skåpet.
Jag pustade ut på Dramatens trappa. Helt gratis.
Tänkte på att jag borde ha berättat mer för Harriet.
Nu var jag som en skådespelare. Hon skulle fortfarande
tro att jag varit i skåpbranschen. Men nästan sant var det ju.
Jag fick gå dit igen någon gång och berätta.
Jag funderade vidare i Berzeli park.
Heaven, my dream
Heaven, divine...
Heaven, divine...
Vansinnigt skönt. Helt gratis. Overkligt!
Jag kom att fantisera. Om att resa.
Om ...
Värme!
Mänsklig värme.
Även det kunde jag få.
Helt gratis. Overkligt!
Ur Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå:
Hon letade efter ett rum. Ett sådant rum hon skulle kunna lämna sig själv och gå in i. Och när hon gick in i det blev hon om inte någon annan så åtminstone tillsammans med någon annan.
Ett rum för samvaro. Men inte en sådan samvaro där någon härskade över henne, bestämde över henne eller visade upp sig för henne. Hon ville inte vara kund i något företag, eller publik i någon pjäs.
Hon ville vara tillsammans med andra helt enkelt.
Ett sådant rum!
Och nu stod hon här. Och vågade sig inte in.
– Kommer du med? frågade den främmande kvinnan och tog hennes hand.
Hon kände sig alldeles stel.
Vad skulle hon svara. Att det skulle vara så svårt! Det hade hon inte kunnat föreställa sig. Hon kände hur hon ville fly. Men ännu hellre följa med den andra genom porten.
– Vad finns det där inne? mumlade hon blygt.
– Det bestämmer du själv, svarade den andra.
– Vad kostar det? måste hon fråga.
– Ingenting, sa den andra.
– Ingenting! Varför då?
– Det är gratis bara.
– Vad ska man göra?
– Göra?
– Ja, som motprestation, menar jag.
– Ingenting, svarade kvinnan igen som om hon hakat upp sig.
Tillsammans stod de tysta en stund.
– Var dig själv bara så ordnar det sig.
Och det var det värsta. Och det var det svåraste! Hur var man sig själv? Så att det räckte! Att det räckte till för att få vara där inne tillsammans med de andra?
Om det ändå hade kostat något, eller krävts något av henne!
– Finns det några regler?
– Regler?
– Ja, något man bör följa eller tänka på?
– Gör som i trafiken så ska det nog gå bra.
– Du menar inte krocka? Skämt åsido... Vad då? Vad menar du "som i trafiken"?
– Ansvar hänsyn omdöme, såna saker.
– Kan du vara mer specifik?
Men det kunde den andra inte.
Ett rum för samvaro. Men inte en sådan samvaro där någon härskade över henne, bestämde över henne eller visade upp sig för henne. Hon ville inte vara kund i något företag, eller publik i någon pjäs.
Hon ville vara tillsammans med andra helt enkelt.
Ett sådant rum!
Och nu stod hon här. Och vågade sig inte in.
– Kommer du med? frågade den främmande kvinnan och tog hennes hand.
Hon kände sig alldeles stel.
Vad skulle hon svara. Att det skulle vara så svårt! Det hade hon inte kunnat föreställa sig. Hon kände hur hon ville fly. Men ännu hellre följa med den andra genom porten.
– Vad finns det där inne? mumlade hon blygt.
– Det bestämmer du själv, svarade den andra.
– Vad kostar det? måste hon fråga.
– Ingenting, sa den andra.
– Ingenting! Varför då?
– Det är gratis bara.
– Vad ska man göra?
– Göra?
– Ja, som motprestation, menar jag.
– Ingenting, svarade kvinnan igen som om hon hakat upp sig.
Tillsammans stod de tysta en stund.
– Var dig själv bara så ordnar det sig.
Och det var det värsta. Och det var det svåraste! Hur var man sig själv? Så att det räckte! Att det räckte till för att få vara där inne tillsammans med de andra?
Om det ändå hade kostat något, eller krävts något av henne!
– Finns det några regler?
– Regler?
– Ja, något man bör följa eller tänka på?
– Gör som i trafiken så ska det nog gå bra.
– Du menar inte krocka? Skämt åsido... Vad då? Vad menar du "som i trafiken"?
– Ansvar hänsyn omdöme, såna saker.
– Kan du vara mer specifik?
Men det kunde den andra inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar