13. Vänner (fysiska)

Hej! Om du inte läst om mig förut tycker jag att du ska börja

att läsa avsnitt 1. Kära hälsningar Din Gudrun Grå

Ur Kvinnan på skåpet av Gudrun Grå:

Hon hade försökt med alla nu. Grannarna och Lapplisan på gatan. Hon gick in till mannen i bageriet. Dröjde sig kvar och pratade om vädret som skulle kunnat vara bättre. Ändå fick man vara glad att det inte var sämre.
När samtalet var slut fanns inget annat att göra än att gå. Hon fick sista ordet. Hon avvaktade för att få honom att fortsätta.
Ställde en sista fråga om hans bullar och bröd. Han svarade enstavigt. Var inte alla människor åtminstone intresserade av sig själva?
   Vad gjorde hon för fel? Kanske var det något med hennes klädsel eller hur hon såg ut?
   Hon funderade på att gå med i en förening. Engagera sig i något hon var för eller emot. Orättvisor gjorde henne upprörd. Människor som for illa. Frågor om miljön?
Hon  ringde till Greenpeace. Jodå hon var välkommen. Att sätta in pengar. Hon fick ett kontonummer. Men lät det bero.
Pengar saknade hon. Nästan lika mycket som en vän.
    Det var då hon träffade honom. Han satt alldeles ensam. Stilla utan att röra sig. Som om han inte hade någonstans att ta vägen och lika gärna kunde stanna här.
   När han äntligen reste sig såg hon att han haltade. Han mötte hennes blick. Såg sorgset på henne utan att vända bort huvudet.
Det hände något med henne. Som om hon visste att de hörde hop. Hon förnekade det förstås först. Han var inte alls sådan som hon tänkt sig. Och hur skulle de kunna umgås? Prata kunde hon ju men hon skulle aldrig få något svar. Som att prata med sig själv eller en vägg, tänkte hon. Ändå böjde hon sig ner och klappade honom. Kände den varna tungan mot sin hand.
Från den stunden var de oskiljaktiga hon och hunden.